Livet enligt Katarina: Långpass

I morse vaknade jag sju och tänkte att jag måste ta vara på den här soliga dagen. Snabbt blev jag varse om att det istället var grått och regnade. Marlene och jag planerade långpass. I väntan på uppehåll, läste jag och höll ett öga på cykelvasan. Vid tiotiden slutade det äntligen att regna och vi bestämde att ge oss iväg 10.30. Marlene hade druckit en kopp kaffe och ätit ett kex. Två limpmackor och kaffe hade jag i min tur ätit. Långpass med så lite i magen och utan våra vätskebälten, för det var ju inte varmt ute...

Vi hade bara varit ute i 30 minuter när jag kände att jag var vrålhungrig och törstig. Morgonträning är inte min grej, har jag insett för säkert hundrade gången. Vid sju kilometer sa jag till Marlene att nu skulle jag ha brutit om jag vore ensam.

När vi hade avverkat åtta kilometer, kände jag mig både svagt illamående och orolig i magen. Marlene peppade mig: bara 1,5 kilometer kvar nu, det klarar vi. Alltså den sista kilometern var så kämpig, att jag gick en bit. Marlene sa: du vill avsluta det här springande, inte gående. Då hade vi 70 meter kvar.

Jag tvärstannade vid en mil. Nu började löparmagen ge sig till känna på allvar, jag fick leta upp ett område med högt gräs och det var i sista minuten...

Vi gick långsamt vidare när det började susa i öronen och prickar dansade för ögonen. En lång stunds vila intill en viadukt. Marlene la kalla stenar i nacken på mig och undrade om hon skulle hämta bilen. Nej, nej sa jag. Min man kan hämta oss om det behövs, men det gör det inte, sa jag envist. Stapplande tog jag mig hem med Marlene vid min sida. Väl hemma stod mat och väntade på mig, men jag mådde så illa att jag inte kunde få ner något. Yr av matbrist, tvingade jag ändå ner några tuggor mat, duschade och gick och la mig.

Steffanie kom på besök och bjöd på godis och dricka. Plötsligt vaknade livsandarna till liv. Godis är bra grejer, särskilt Salta katt.

Så vad hände? För lite energi, för lite dryck, fel tidpunkt på dygnet eller håller jag på att bli sjuk? Vem vet?!