Precis när jag rullade in min cykel i garaget i kväll, föll de första tunga regndropparna och åskmullret närmade sig mer och mer. Klockan sex hade ovädret dragit vidare och solen sken igen. Kinna och jag träffades på spåret och värmde upp med en långsam jogg innan vi genomförde åtta lyktstolpsintervaller. Som alltid, blir jag imponerad av hennes förmåga att springa snabbt, trots att hon avskyr att springa. Enligt mig är hon som gjord för att springa, så lätt som hon gör det.
Efter intervallerna promenerade vi tre kilometer och pratade. Alltså, när jag springer eller går i sällskap med någon, tänker jag aldrig på vad jag gör. Konversationen är i fokus och löpning eller promenad är sekundärt. Jag uppskattar verkligen varje gång vi tar sällskap, särskilt när jag får draghjälp med intervaller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar