När man har ansiktsafasi...

Internationella kvinnodagen idag och bara därför vågade jag peppa mig själv att åka till gymmet ensam. Jag vet ju vad jag vill träna, kan sköta mig själv utan passning och på söndagar brukar det vara mindre folk än vanligt.

Det gick ju förstås jättebra. Men en liten iakttagelse är att män som tränar i par är otroligt högljudda. Alla kan ta del av deras debatt om teknik. När tjejer tränar precis pratar vi i normal samtalston. Hela gymmet behöver inte höra vad vi pratar om. Tvärtom faktiskt,  man anstränger sig för att inte höras, inte störa utan är i vår bubbla. 

Självklart drabbades jag av min ansiktsafasi! Någon vinkade till mig från löpbandet och jag vinkade lite tillbaka utan att känna igen personen. Det var till och med så att jag funderade om personen kanske vinkade till någon i en maskin bakom mig. Men efter en stund kom personen fram och började prata med mig. Då trillade polletten ner och jag kände igen henne. Jag är däremot en fena på att känna igen röster, men det har jag ingen större nytta av...