När det började regna i kväll tänkte jag att nu passar det bra med en springtur. Ett lätt sommarregn är ju bara skönt. Så jag gav mig iväg och planerade en rutt som skulle bli cirka en mil. Ganska snart var det inte ett lätt sommarregn längre, utan istället ösregn. Håret blev genomblöta och piskade i ansiktet på ett obehagligt sätt. Jag önskade jag hade haft en keps på mig. Det ska jag tänka på nästa gång! Vid 7 kilometer slutade det regna.
Naturligtvis hade jag tagit i rejält i min planerade rutt. Så när klockan visade en mil, var jag flera kilometer hemifrån. Jag krafsade i håret gång på gång när jag gick hem, för att försöka få det torka och slippa ha de våta hårtestarna i ögonen.
Man skulle ju kunna tro att jag skulle känna mig risig av lycka, nu när jag klarat en mil. Men nej, jag visste ju egentligen redan att jag skulle klara det. Det är skillnad mot känslan när jag har kört ett styrkepass. Då känner jag mig så jäkla stark och kapabel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar