Skrattfester

 Igår kom Kinna till Örebro och vi åt och drack gott, samtidigt som vi pratade. Många skratt blev det innan vi tog bussen hem.  I morse blev jag hämtad av Ing- Marie. Halv nio parkerade hon bilen i Örebro och så åt vi frukost på Java.  Jag fnissade och gapskrattade om vartannat.  Att köra bil är inte Ing-Maries bästa gren, kan jag avslöja. Hon inledde bilresan med att långsamt och elegant backa in i grannens mur. Det krävdes många instruktioner från mig, innan bilen slutade rulla bakåt och rätt växel låg i och hon kunde köra fram, backa igen, köra fram, backa igen och slutligen köra härifrån.  Hon körde i 90 km/h även där det är 110 km/h och det blev förstås lite köer efter oss där det är ensidigt. När vi närmade oss Örebro frågade jag om hon ville parkera i p-hus eller någon annanstans.  P-hus blev svaret och jag fick guida henne dit och se till att hon körde in i rätt port. Därefter började den spännande körningen på den slingrande vägen upp till våning ett. Ing-Marie gasade rejält och slirade med kopplingen, jag fnissade när hon körde upp på kanter (där man kan gå men lyckligtvis gjorde ingen det). Så lyckades hon parkera och vi pustade ut båda två. 

Efter lång frukost, flera lyckade inköp och fika, var det dags för hemresan. Körning ut ur p-huset gick väldigt bra och hastigheten hem var densamma på väg hem. Men när vi närmade oss Karlskoga började hon, helt utan anledning eller orsak, växla ner, växla upp, växla ner, växla upp.  Jag fnissade. När vi närmade oss grusvägen upp till vår gata tog hon  liksom sats, gasade för fullaste muggar, men vi tog oss knappt fram eftersom hon slirade med kopplingen. Jag skrattade så jag grät och höll på att kissa på mig. Det stank bränt av bilen när vi äntligen kom uppför backen efter ett par omtag. Bilens stackars lameller höll väl på att slitas ut helt. Jag skulle behöva ta om körkortet, sa Ing-Marie och jag kunde inte säga emot,  eller något alls, eftersom jag skrattade så mycket.