Att vara sextio plus

Alla åldras och kroppen förfaller gradvis, vilket är deppigt att tänka på, även om det är sant. Långsamt, långsamt försämras vissa funktioner. Själv märkte jag det för 15 år sedan när jag 46 år gammal plötsligt drabbades av vallningar. En värmekänsla spred sig över hela kroppen,  allra värst var det om nätterna. Ett par gånger per natt vaknade jag blöt av svett och huttrade av kyla. Byta sängkläder och försöka somna om. Inte undra på att humöret var upp och ner och att jag blev stresskänslig! Så usel sömn jag hade under de där åren. Jo, för all del, jag känner fortfarande av vallningar, men de är tack och lov milda numer! 

Hormontabletter blev lösningen för mig och vilket himmelrike att slippa vallningar och sova bra igen! I stället fick jag ångest. En krypande olustkänsla som poppade upp i kroppen exakt samma klockslag varje dag. Till slut fattade jag att det var hormontabletterna som var boven i dramat. Tvärt slutade jag med tabletterna och ångesten försvann. Tyvärr kom vallningarna tillbaka. 

Träning, motion, sömn och mindre kaffedrickande, lindrade vallningarna. Andra drabbas även av hjärndimma och svårigheter att koncentrera sig, så jag får vara tacksam över att jag inte har drabbats av det. En del människor känner inga övergångsbesvär alls, men har ont i kroppen i stället. Var och en åldras på sitt personliga sätt.

Förutom övergångsbesvär, har synen på nära håll blivit sämre när jag har linser eller glasögon på mig. Utan glasögon/linser ser jag perfekt på väldigt nära håll. När jag har linser, kan jag avhjälpa det med att par glasögon. Förutom det har glaskroppen släppt i vänster öga, vilket gör att krumelurer simmar runt och stör synen. Väldigt irriterande och hjärnan vänjer sig inte alls vid det, som optikern lovat. 

Balansen har blivit sämre, även om jag tränar den varje dag, till exempel när jag tar på mig strumpor och balanserar på ett ben. För att någorlunda behålla förmågor jag haft, så som balans och vighet, skulle jag behöva ägna mycket tid åt att träna det varje dag. Lusten till det är ärligt talat inte särskilt stor, så jag gör det lilla jag kan i vardagen. 

Sen undrar jag hur mycket mer som raseras inuti kroppen. Funktioner och förmågor jag inte märker. Nåja, lite har jag märkt. Sämre minne har jag fått. I torsdags la jag till exempel mina handskar och nycklar på en köksö, för att stoppa in matlådor i kylen. Obekymrat gick jag därefter därifrån till ett konferensrum, satt i möte under två timmar innan jag saknade mina nycklar. Troligen glömde jag dem på köksön, för att jag inte var på min ordinarie arbetsplats. Förändrade rutiner och plötsligt uppmärksammar och minns jag inte vad jag gör. Det hade aldrig hänt för 10 år sedan.

Åldrandet pågår i sin egen obevekliga takt. Jag försöker att hänga med, acceptera och vara förundrat tacksam för varje dag kroppen fungerar och levererar. Tänk vilken kapacitet min kropp fortfarande har! Jag arbetar drygt 40 timmar per vecka, vidareutbildar mig på universitetsnivå, lyfter hundratals kilo varje vecka, promenerar 1,5 mil/vecka, joggar oregelbundet, umgås med familj och vänner, läser otrolig mängd skönlitteratur och älskar att fixa med hem och trädgård.