Troligen är det åldern, den allt högre åldern menar jag, som gör att jag blivit mer medveten om att allt har ett slut, så även livet. Tankar som "hur många fler vårar kommer jag uppleva?" gör att jag är mer här och nu. Alla sinnen är vidöppna när jag promererar, joggar eller jobbar i trädgården. Bäst att passa på att njuta, menar jag. Vem vet hur länge till jag har en samarbetande kropp och knopp? Lite likt Sven-Bertil Taubes ord: "Och vem har sagt att just du kom till världen. För att få solsken och lycka på färden?"
Nej, varför skulle just jag få ett bra åldrande för att sedan dö knall och fall när jag är 104 år. Ibland tänker jag att mina celler är tickande bomber som väntar på att sätta igång en shitstorm. Min pappa trodde han skulle dö i en plågsam sjukdom, eftersom han höll sig oförskämt fräsch och frisk under sina aktiva år. Möjligen är det så att med stigande ålder, rullar svårmodet in över en. Vi är fler jämnåriga på jobbet som har liknande tankar och erfarenheter. Positiv livssyn ska påverka livslängden sägs det. Alla som är drabbade av en dödlig sjukdom vet att det är bullshit. Vi kan inte besegra sjukdomar med positivitet eller beslutsamhet. Dessutom, negativa människor kan leva hur länge som helst, de har bara lite mindre roligt under tiden.
Själv är jag övertygad om att det viktigaste jag har är min familj. Varje stund och samtal tillsammans med dem är värdefull. Tiden blir allt viktigare, att den inte bara springer i väg genom skrollande på sociala medier. Istället gäller det att göra vettiga saker som ger mig energi och fina minnen.
 |
| Här är jag troligen 6 år |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar