Snipp, snapp, snyt så var snuvan slut!

Ofta känner jag mig kymig i flera dagar innan förkylning slår till. Allra sämst mår jag dagen innan den drabbar mig. I söndags var jag övertygad om att jag blivit drabbad av en allvarlig sjukdom. När jag beklagade mig över min trötthet för mellersta dottern sa hon "Men du får vara glad att du varit så pigg i många år". Va! Kändes som hon tyckte jag stod med en fot i graven; gammal och uttjänt. 

I måndags mådde jag pyton med huvudvärk och illamående. Hypokondrin stod högt i tak, vad fasen är det jag är drabbad av? I tisdags kom snuvan och hostan. Igår lättade det lite och idag kunde jag promenera obehindrat till jobbet. 

Därför vågade jag mig på en kort joggingtur. Till min förvåning kändes det helt ok. Så, jag verkar vara mitt vanliga pigga jag, ta i trä! Min man däremot har en HELT annan sjukdomshistoria. Han blir sjukare för varje dag, hostar i veckor även när förkylningen är över. Den här gången slog förkylningen till samtidigt på oss båda. Nu känner jag mig ok och han är fortfarande genomförkyld och orkeslös. Ja, ja vem har sagt att livet ska vara rättvist...