Walk and talk

Jag joggade hemifrån till spåret där Kinna mötte upp. Ganska snabbt märkte jag att det kändes tungt och trögt att jogga. Men jag sa inget om det till Kinna. Kanske är vi otroligt synkade eller inkännande på varandras energi, för plötsligt stannade Kinna och samtidigt stannade jag och utbrast "Nej, jag orkar inte mer!". Så började vi sonika att promenera istället. Ingen av oss kommenterade det, eftersom vi var djupt involverade i en konversation. Tänk vad lustigt det är hur mycket man kan göra och kommunicera utan ett ord. Där joggade och pratade vi, plötsligt stannar hon och jag gör detsamma med ett utrop och som i en gemensam överenskommelse babblar vi vidare. 

Egna prestationskrav pratade vi om. Våra egna krav på prestation är mycket högre än någon utomstående, kunde vi konstatera. Ofta är det helt orimliga krav vi har på oss själva. Krav vi aldrig skulle ha på någon annan. Man kan tycka att det borde bli bättre med åren, men så är det verkligen inte. 

Våra barns kamp med skola, förskola och fritids eldade vi upp oss över också. Frustrationen över att de ska behöva kämpa så. Det gör oss heligt förbannade och på samma gång hjälplöst trötta som urvridna trasor, när vi tänker på hur mycket energi kampen måste stjäla från våra barn. 

Så var turen avklarad och jag ville egentligen fortsätta prata. Trots att samtalet flödat utan uppehåll fanns det mer att avhandla. Men Kinna skulle hem och laga mat. Så det blev avskedskram och promenad bums hem. Inte ens en bild på oss knäppte jag.

Härlig färg på mina Dahlior.