När jag gjort bort mig

Igår påminde jag Kinna om flera tillfällen då jag gjort bort mig. För det mesta har jag valt att smälta in, speciellt när det gäller klädsel. En gång i vår ungdom var jag helt "fel klädd" på en fest som Kinna och jag var på. Alla andra hade jeans eller skinnbyxor på sig, då det var en riktig raggarfest och där kom jag, som enda person klädd i en kjol. De andra tjejerna stirrade på mig och jag ville bara sjunka genom jorden. Tala om att sticka ut från mängden! 

När jag var 16 år svärmade jag för en sju år äldre kille. Första, enda och därmed sista gången jag besökte hans föräldrar, bjöd de på fika. Hembakta bullar. En av bullarna hade inget pärlsocker. Ibland hade min mamma missat att ha pärlsocket på någon bulle, så jag ville visa att det var helt ok. Så just den bullen tog jag. "Den bullen har inget socker" sa killens mamma. "Det gör inget" sa jag glatt. Det visade sig att det visst gjorde något, den bullen skulle nämligen killens pappa med diabetes ha. Om marken hade kunnat öppna sig, så hade jag med glädje sjunkit ner då. De var supergulliga och sa att det inte gjorde något, men jag skämdes som en hund.

Under en middag på en konferens satt jag med tillsammans med helt okända personer och kommenterade föreläsaren vi hade haft under dagen. Jag tyckte han var underlig och sa " det beror säkert på att han är med i Jehovas vittnen". Då sa mannen mitt emot mig "tycker du jag också är underlag?". Det visade sig att även han tillhörde Jehovas. Alltså det här är ett så traumatiskt minne för mig, att jag inte minns hur jag klarade att fortsätta middagen. Jag var 20 år och sen dess har jag lärt mig att tänka till innan jag öppnar munnen.