Omstart igen

Fortfarande känner jag mig lite darrig efter maginfluensan. Men idag hade jag bestämt mig för att ta en joggingtur. Himlen var rosafärgad, luften kylig och det doftade blöt jord. Första kilometern gick trögt, men jag kämpade på. I början av andra kilometern stod plötsligt en svartklädd man vid sidan av spåret. Adrenalinpåslaget var ett faktum och jag är säker på att han såg mina chockade ögon. Där blev det plötsligt lite mer fart tills jag kom i slutet på en raksträcka och kunde se mig om. Se mig om och konstatera att mannen inte följde efter mig. Jag brukar aldrig vara rädd för män när jag är ute och joggar. Det brukar vara djur jag oroar mig för. Troligen har jag läst lite för många deckare på sistone. 

Jag tog en helt annan väg hem sista kilometern, för säkerhets skull. En omväg som är rejält belyst. Hela turen gick tungt, segt men det var väntat. Jag känner mig sliten fortfarande. Vissa dagar känns varenda år i kroppen.