Att motivera sig till träning

Det var först när min mamma blev sjuk och döende, som jag på allvar gick in för träningen. Till att börja med, var tanken på att bli stark, min inre drivkraft. Att bli stark för att bättre klara att motstå framtida sjukdomar och åldrande. Jag såg min pappa bryta bäckenet och därefter aldrig återfå sin forna styrka igen. Så för att vara i bästa form för att möta sjukdomar och åldrande, tränade jag.

Först promenerade jag, därefter blev det simning och vattengympa. Sen provade jag trx-pass. Trx var den träning jag verkligen fastnade för direkt. Jag gillar det här med kroppskontroll, som man måste ha i många av övningarna. Sen provade jag boxning, viper, yoga, bootcamp, rodd, zumba, tabatapass, kettlebells och spinning. Därefter blev det löpning och jag fick rutin på tre löppass per vecka, helt otroligt och något jag aldrig trodde om mig själv! Jag kom aldrig upp i någon fart direkt, men joggade i alla fall 13 kilometer på mitt längsta långpass.

I början klarade jag inte att träna själv hemma. Men när jag började springa och la upp träningen själv, kändes det inte längre omöjligt att också träna styrketräning själv hemma, vilket jag gjorde med hjälp av trx, kettlebelles, gummiband, boll och hantlar. Sen tog jag steget och började att träna styrketräning på gymmet. Kinna hjälpte mig med tekniken så att jag fick självförtroendet att prova själv. Jag har till och med gått till gymmet ensam och det trodde jag heller aldrig om mig själv.

Just nu tycker jag att styrketräning är så mycket roligare än joggin. Jag älskar känslan av att vara stark, kapabel och att ha kontroll över vikter och kroppen.

En viktig pusselbit till min motivation är att jag känner hur kroppen blir starkare och starkare. Det är en sådan häftig känsla som motiverar mig. Sen mår jag ju så mycket bättre, när jag tränar, speciellt när jag tränar utomhus. Naturen är världens bästa energiladdare! Idag tränade Kinna och jag utomhus.

När jag tränar tillsammans med någon, ger det också lite extra guldkant på träningen och motiverar mig än mer. Dels peppar man varandra,  dels gläds man med varandras framgångar, när man slår nya viktrekord.

Sen är det ju så att det blir en vana att träna. En vana att vara aktiv. Det gör att jag längtar efter att röra på mig så mycket jag bara orkar. Rörelseglädje ger än mer rörelseglädje,  helt enkelt. Så länge kroppen hänger med, kommer jag motionera och träna så mycket jag bara kan!