Vaknade sent idag, eftersom jag läste en bok till halv två i natt. Älskar när en bok fångar mitt intresse så mycket att jag inte kan sluta läsa! Vid 10-tiden på förmiddagen hörde jag av mig till Kinna och undrade om hon var redo för en joggingtur. Det var hon, trots att det regnade, så 30 minuter senare sågs vi vid spåret.
Båda var beredda på att det skulle kännas tungt. Hur mycket jag än cyklar, upplever jag inte att min kondis blir bättre. Men det är väl så att jag cyklar fortare och fortare och då känns det inte lättare, antar jag. Just cyklingen är jag dålig på att ligga med klocka. Faktum är att jag fortfarande inte använder klocka och har inte gjort det sedan mitten av juni. Idag hade jag kunnat gjort det, men den var oladdad. Från och med måndag ska jag börja logga mina steg och joggingturer igen!
Nåväl, vi konstaterade båda att joggingturen om knappt 3 kilometer kändes lättare än vi trodde, vilket gjorde oss glada. När jag gick hem från spåret, mötte jag en man med hund som jag bytte några ord med. Strax därefter halkade jag och stöp rakt ner i marken. Inte en skråma eller smärta fick jag, bara sårad stolthet och enormt skitiga byxor. Barmhärtigt nog såg ingen mitt snöpliga fall heller, vilket är det första jag alltid kontrollerar, ha, ha!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar