Tjejmilen - check!

För åtta år sedan sprang jag, tillsammans med Sofie och Sara, Midnattsloppet i Göteborg. De sista två kilometerna fick Sofie släpa mig framåt och när vi vmkom i mål mådde jag så illa att jag trodde jag skulle kräkas. 

Det här ville jag till varje pris undvika i Tjejmilen. Men som många påpekar,  blir man peppad av stämningen och alla påhejningar. Så Petra och jag drog igång i ett långt snabbare tempo än vi brukar. Strax innan en kilometer sprang vi om ett par tjejer som gick. Några försökte peppa dem att springa, men tjejerna sa "vi har pratat mycket om att springa men inte gjort det". 

Petra undrade om vi skulle bromsa in lite, eftersom vi hörde på Tv4:s morgonprogram, att banan innehöll flera " mördarbackar". Vi hade betydligt högre tempo än vi brukar. Äsch, sa jag, det får gå som det går. Vi stod långt fram i vår startgrupp och vid två kilometer insåg vi att vi sprungit om de flesta i vår grupp. Strax innan tre kilometer var den första vätskekontrollen med vatten. Vi stannade och drack lite, sen sprang vi vidare. Det var många som gick, vilket förvånade oss. 

Folk hejade och det spelades peppig musik, som vi tjoade med i. Nästa vätskestation, vid 5,1 kilometer tog vi en destruxoltablett och fick extra energi. Det var strax efter den vätskestationen vi såg att deltagare kom emot oss på andra sidan vägen. Peppigt, snart vänder vi, sa vi till varandra. Men det var ju fel. Vi vände senare än vi trodde. Vid sju kilometer filmade jag en snap till döttrarna. Jag kände mig oövervinnerlig, så många som vi hela tiden sprang om.

Vi sprang ändå uppför de backar vi upplevde som små. Några så kallade mördarbackar upplevde vi inte fanns. Ju längre vi kom i loppet, desto fler gående sprang vi om. Faktum är att det var oerhört irriterande att de som gick, gick i bredd och vi fick ta omvägar för att komma förbi. På den fjärde och sista vätskestationen sprutade de vatten på den som ville. Jag sprang gladeligen genom vattnet, drack också vatten och sen hade vi bara en kilometer kvar. Den blev vår snabbaste kilometer. Mot mål sprang vi och high fivade flera personer, verkligen jättekul! 

Både Petra och jag fick årets pb på milen. Vi kände oss starka hela loppet och kroknade ingenstans. Vi mådde båda utmärkt efteråt. Jag fick en liten vattenblåsa under vardera stortå. När jag bytte skor, kände jag inget av dem. I morse kände vi oss båda fräscha i benen. Kroppen är fantastisk och vad nöjda vi är över att vi var så bra förberedda för loppet! 

En rosa nummerlapp hade jag för att 
stötta att ingen ska behöva springa för
livet (vara rädd för överfall vid träning).

Jag, Bodil och Petra

Bodil, Petra och jag

Mat på Acian Post Office på kvällen