Huvudvärken har kommit och gått hela dagen. Inte ett enda rimligt skäl finns det till den. Ändå har den envist återkommit. Den kunde dock inte stoppa mig, nu jädrar SKA det bli en springtur, tänkte jag. Huvudvärken ska minsann inte vinna, så det så!
Väl ute fibblar jag med pulsklockan och känner efter, är jag lagom påpälsad, eller har jag för mycket på mig? Lagom, tror jag. Redan i de första stegen känner jag att det ömmar i hälsenorna. Obehagligt att det gör ont och det blir inget flyt i steget, utan det blir stötig och stapplande stil. Suck!
En kvinnlig löpare möter mig och hälsar glatt. Lätt att vara glad när man flyger fram med fart och flyt, tänker jag avundsjukt men hälsar glatt tillbaka. Snart ser jag en man gå framför mig. Han hostar och snörvlar men går oväntat fort. En kraftansträngning och jag närmar mig honom och långsamt, långsamt segar jag mig förbi. Hur fan kan han gå så snabbt trots den kraftiga förkylningen, undrar jag avundsjukt? Bröstet känns som det ska spricka av ansträngning när jag försöker se oberörd ut och dämpa flåsandet. Måtte jag snart komma till en krök, så jag kan sakta ner och flåsa ut!
Äntligen en skarp kurva till höger och in i tunneln. Mina flåsningar ekar i sällskap av ljudet till mina stötiga löpsteg. Ute ur tunneln och jag är ensam på gångbanan i pudersnö. En bild vore fin här, så jag tar fram mobilen ur fickan. Plötsligt ringer det på Messenger och när jag sveper över telefonen är plötsligt Lovisa och William på skärmen. William undrar varför jag springer i skogen när det är mörkt och hans fråga känns helt logiskt. Vem springer stötigt med smärtande hälsenor i mörkret? Efter ytterligare några minuters kämpande, ger jag upp och promenerar i stället. Smärtan i hälsenorna försvinner direkt. Konstaterar att jag är helt rätt klädd för löpning, men det är lite kyligt att promenera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar