Och jag blir så blöt om både strumpor och skor. Men ändå är det en pervers känsla av njutning att gå där i spöregn utan att möta en endaste människa. Njuta av ensamhet, av droppar mot kinden, av den långsamt krypande svalkan när byxor och strumpor blev allt blötare. Till slut kändes byxorna som klistrade och väldigt stela mot benen. En dryg timme var jag ute i min egna lilla regnbubbla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar