När jag var liten, åkte vår familj flera somrar i rad till Småland, Åslemåla. Världens idyll och en dröm för ett barn som bodde i villakvarter. Vi bilade alltid dit. Mamma och pappa höll hemligt när vi skulle åka, eftersom de inte orkade med vårt tjat. Som jag minns det, väckte de oss galet tidigt, typ vid fyratiden på morgonen och sa: nu är det dags att åka. Smart drag! Dels var det minimalt med trafik, dels (säkert den viktigaste faktorn) var vi trötta och somnade om i bilen.
På den tiden besprutade bönderna sina gärden. Kanske var det konstgödsel, eller så var det bekämpningsmedel av något slag. Ett år såg vi ett besprutningsplan och plötsligt kom det ner mot oss och precis över vår bil. Vi skrek (ja inte pappa, han var för cool för det) och trodde planet skulle krasha in i oss. Jag minns det som att det var otroligt nära oss.
Efter den händelsen har jag drömt oräkneliga gånger om helikoptrar som jagar mig. Jag är på övervåningen i mina föräldrars hus och helikoptern är utanför fönstret. Jag pressar mig mot väggen, försöker gömma mig.
Det händer aldrig något mer. Jag antar att det är en variant på den klassiska "jaga-drömmen" som jag kan få när jag är stressad. Det lustiga är att drömmen har moderniserats i år. Nu är det inte längre en helikopter som jagar mig, utan en drönare. Det känns ju otäckt realistiskt, särskilt som jag ser dessa drönare lite då och då. Förutom att det är en drönare istället för helikopter, så befinner jag mig inte längre i mina föräldrars hus, utan i mitt eget. Fast det är på övervåningen och i hallen, precis som i deras hus.
Lustigt i alla fall vilka spratt ens hjärna kan spela en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar