När jag ändå var hemma i förkylning tyckte jag att jag kunde koka vinbärssaft. En lite lagom ansträngande sysselsättning då det mesta sköter sig självt, tänkte jag. Drygt sex kilo bär kokades upp och silades av. Därefter tillsatte jag socker och väntade på att det skulle koka upp igen.
Samtidigt ringde en kollega. Vi pratade om ditt och datt. Jag gick ut i hallen till mina utlästa böcker som låg i en nätt hög. Problemet för mig är att jag konsumerar många böcker per månad och vill inte spara dem. Vi har ingen bokhylla ens. Så jag började läsa högt för kollegan på baksidan av ett par böcker i hopp om att kunna ge bort dem.
Plötsligt hör jag ett fräsande ljud och jag stirrar förvirrat upp och inser att saften kokat över. Kvickt drar jag bort grytan och samtidigt börjar brandvarnaren tjuta. Samtalet avslutades hastigt och jag tänkte "varför kan jag aldrig minnas att jag ALDRIG ska lämna spisen när jag har lagar mat, bakar eller dylikt?!"
Sen var det ett elände att få bort allt bränt socker från spishällen. Med saknad tänkte jag på de gamla hederliga spisplattorna som man kunde gnugga med stålull. Här fick jag gå på med rakbladsskrapan, speciellt medel (dränka hällen i omgångar) och det tog evigheter innan allt det brända var borta.
Nästa dilemma var att jag kokat mer saft än jag hade flaskor. Gamla återförslutningsbara spritflaskor diskades men trots dem, blev det saft över. Till slut hällde jag upp det i en tillbringare och satte gladpack över.
Den där saften som skulle vara smidig att koka...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar