Ofrivillig tröskelintervall

 Träningen rullar på, men jag har inte haft lust att uppdatera på bloggen. Dels blir det bara det gamla vanliga: jogging, promenader och styrketräning. Inget nytt där, eftersom jag tränar på känsla, planlöst. Dels blir det färre bilder i mörkret och i vimlet på gymmet. 

Men idag hände något som är värt att skriva om.

Jag började med att promenera i fyra kilometer. Ju äldre jag blivit, desto mer har jag njutit av mörkret. Man går i sin egen bubbla och slipper en massa synintryck. Ikväll såg jag lite stjärnor på himlen. Kylan bet lite i kinderna och jag gick utan mobil. 

Efter fyra kilometer kom ett område med skog på båda sidor om gångvägen. Jag började springa intervaller. Det kändes lätt och jag blev på ännu bättre humör än jag redan var. Efter fyra intervaller hör jag ett ljud från skogen på min högra sida. Ett ljud jag kände igen. Ett ljud man känner igen när man är uppvuxen på vischan. Ljudet av en gris. Jag stannade och lystrade igen och när jag hörde grymtningar igen sprang jag den längsta och snabbaste intervallen jag någonsin har gjort. För mitt inre öga målade jag upp hur ett vildsvin kom efter mig och paniken växte.

Först när jag kom till ett upplyst villakvarter kunde jag slappna av. Tack och lov för upplysta villakvarter! Jag kom hem med väsande andning och undrade om jag kanske oavsiktligt hade sprungit min första tröskelintervall. Jag hade sånt adrenalinpåslag att jag inte ens kände att det var jobbigt.