I fredags röntgades Sofies ben igen. Nu har skenben och vadben läkt tillräckligt för att kunna belastas. Äntligen kan Sofie börja med rehabövningar på allvar och belasta benet. Tack och lov för det!
Jag är så stolt över henne och hennes sätt att hantera situationen. För det första är hon inte hämdlysten mot den som körde på henne, utan menar att det är ett mänskligt misstag som alla kan göra. För det andra, hennes tålamod som prövades hårt när hon var tvungen att sitta still med benet i högläge, oavsett vad som hände runt henne. Det var en rejäl utmaning med tre barn, varav den yngsta är drygt ett år. För det tredje, har hon aldrig beklagat sig, utan gjort de rehabövningar hon fått tillåtelse att göra. Hon har kämpat varenda dag utan att tappa humöret eller förståndet.
Jag är också oerhört stolt över vår svärson David, som steppat upp och axlat rollen som projektledare för hela familjen. Han skolade in Elsa på förskolan, han såg till att alla tre barn var lämnade kvart över sex på morgonen till förskola och fritids. Allt praktiskt från tvätt, städning till matlagning har han roddat med. Så bra gjort!
Självklart är jag också oerhört stolt över min man, som har hämtat barnbarnen varje eftermiddag, så de inte skulle behöva gå så långa dagar på förskola/fritids. Det hade varit tufft för minstingen Elsa. Han har fixat mellanmål och lekt med dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar