Första advent

I fredags träffades Katta och jag på en fika. Vi har känt varandra sen vi var 12 år och nu sitter vi där och pratar krämpor, barnbarn och det absurda i att vi är gamla. Det är absurt eller snarare motsägelsefullt att vi å ena sidan känner oss likadana som när vi var unga och å andra sidan är kropparna inte på samma våglängd. Drygt en timmes sittande i en "mysig" stol och mina knän värkte när jag äntligen kunde räta på dem. 

I går köpte jag en ny julgran. I år ska vi placera den i hallen istället för vardagsrummet. På så vi får vi bättre plats att sitta. Vi blir 16 som firar julafton tillsammans. Även om sex är barn, blir de allt äldre och behöver egna sittplatser. Det tog en god stund för mig att arrangera alla grenar på granen. Aldrig visas det på otaliga julfilmer hur påfrestande det är att trassla ur belysningen. Kanske är det bara jag som aldrig har förstått hur jag ska förvara belysningen så det smidigt går att få upp den året därpå? Till slut hamnade belysningen där jag ville ha den i alla fall. Den gamla granen hamnade på altanen med ny utebelysning. I morse hade belysningen vaknat och levde sitt eget lilla liv. Ena stunden blinkade den som varningsljus, andra stunden släcktes och tändes den långsamt och slutligen vandrade ljusen runt i slingan. Jag fick mig ett gott skratt.

Lötdagseftermiddagen tillbringade min man och jag tillsammans med Lovisa när William var på sitt första kompiskalas. Femton sexåringarna på samma kalas, det är modiga föräldrar det! Vi tog en promenad med Lovisa och passade på att hoppa i alla vattenpölar vi såg. 

Söndag och första advent, som vanligt upplever jag att tiden rusar fram. Skönt att november snart är över! November är en tråkig månad nu för tiden när vi inte får någon snö att tala om.  Förr kunde man åka pulka och skidor. Eftersom vi bodde nära två sjöar när barnen växte upp, åkte vi skridskor på sjön. Det var tider det! 

Svante 2 år

Under helgen har vi firat älskade Svante som fyllt 2 år. Han fick så många fina presenter. Nu är även minstingen två år. Tiden går så fort!

Hela familjen var samlad och det var livat med alla barnbarn. Nu börjar även tvåringarna ha glädje av varandra. I ett av badrummen finns en speciell tvål av saltkristaller man gnuggar händerna med. Det doftar gudomligt om händerna efteråt och händerna blir härligt återfuktade. Sexåringarna älskar känslan när det kittlar i händerna och vill gärna använda doftsaltet. Tvåringarna gillar att röra sig/springa runt på undervåningen. Praktiskt när det går att springa runt, runt och jaga varandra. 

Fredag med solsken

Fredag och jag har varit på strålande humör hela dagen. Vädret passar min sinnesstämning och jag började dagen med en trevlig frukost tillsammans med en kollega. Kringlan öppnar redan klockan sju på morgonen och deras bagels är så färska att de närmast smälter i munnen. Mums! 

Under eftermiddagen fick jag äntligen håret klippt. Så skönt att få ordning på håret och se städad ut igen! I kväll har vi kikat på den senaste serien jag har fastnat för: Absentia. Egentligen vill jag se roliga, romantiska filmer eller serier. Den här är serien är så otäck att den ger mig hjärtklappning. Jag måste sluta att titta ett par timmar innan jag lägger mig, så jag hinner gå ner i varv. Så klena nerver har jag. Under avsnitt sju gömde jag mig bakom kudden en stund, ha ha.

Ja, se det snöar!

Det vita guldet är här, säger en del om snön. Andra suckar och säger att de får en snödepression. Själv njuter jag av att det blir lite ljusare och tystare. Snön dämpar alla ljud och det känns som om världen har blivit helt magisk.

Men jag är glad att jag kan promenera till och från jobbet. Många fastnade i bilköer i morse. Första snön överraskar många och har man fortfarande sommardäck, blir det riktigt farligt. 

En annan sak jag är glad över är, att jag fått godkänt på två stora skrivuppgifter. Jippie! Idag fick jag omdömet. Nu återstår bara muntlig redovisning av den ena uppgiften. Det kommer bli en lättnad att slippa ha läs- och skrivuppgifter hängandes som ett mörkt moln över mig! Jag ska städa undan min skrivhörna här hemma, bära all litteratur till bokhyllan i källaren. Utbildning är sedan ett avslutat kapitel för mig efter tre yrkesutbildningar, puh!

 

 

Överraskande kyligt

I morse frös jag rejält om benen under promenaden till jobbet. Jag ångrade bittert att jag inte hade tagit på mig långkalsonger. Tänk att det blir samma chock varje år kylan slår till. Trots allt njöt jag av att se en stjärnklar himmel och försökte identifiera olika stjärnbilder. 

Under flera nätter i rad har jag sovit djupt och länge. Varje kväll får jag kämpa för att hålla mig vaken. Som vanligt får jag hålla min hypokondriska sida i schack och intala mig själv att jag inte blivit drabbad av en allvarlig sjukdom. Troligen är jag trött eftersom jag har jobbat mycket, ofta med utmanande uppgifter och helt enkelt är befogat trött.

Vissa dagar är mer utmanande än andra. Just idag fick vi meddelande om hur en uppgift ska göras i rektorsutbildningen. Vi är flera som upplever det som sena instruktioner när vi måste lösa uppgiften inom två veckor. Det ger oss magont. Men det löser vi säkert som allt annat vi har oroat oss över, men ändå löst. Sista internatet närmar sig och det är både skönt och lite sorgligt. 

Längtar efter snö!

Ljuvlig söndag

Klockan tio i förmiddags hämtade jag Kinna för en promenad vid Lunedet. Vädret var soligt när vi åkte men mulnade under promenaden. Det gjorde inget, humöret var på topp ändå. Drygt fyra kilometer vandrade vi på stigar. En ekorre höll på att skrämma slag på oss och några hundar ylade likt vargar. Troligen var det ett jaktlag som var i farten i närheten. 

När jag kom hem bestämde jag mig för att baka bullar. När degen jäste provade jag ett nytt recept på sega chokladkakor. De blev goda trots bristen på vaniljsocker. Typiskt när man står där och tror man har alla ingredienser, till och med bikarbonat hade jag, men vaniljsockret var slut. Kakorna blev lite mer chokladiga i smaken misstänker jag. 

Mina pelargoner har klarat första
frosten. De är fortfarande så fina.

Ut på tur aldrig sur

Äntligen fick jag med mannen på en promenad i solskenet. Vädret var perfekt med två plusgrader och inte en vindpust. Det gäller att få allt solljus man kan under vintermånaderna. I förmiddags var jag på loppisrunda med Sofie, Stella och Nova. Jag hittade en halmgris och en ljusstake. Som vanligt var det fullt med människor där. Bra att man kan ta tillvara det någon inte längre vill ha.

Under eftermiddagen slog jag in de sista julklapparna. Jag minns hur roligt det var första gången jag hade en slant att köpa julklappar för. Länge, länge granskade jag varorna på hyllorna i Domus källare. Det gällde att välja rätt julklapp och inte för dyr. Efter inköpet satt jag och min storasyster och slog in julklapparna inne på hennes rum. Det var tider det! 

Varje år hjälpte vi barn till med julbaket och första advent var allt kaffebröd färdigt att serveras. Hela huset var pyntat, utom julgranen. Den pyntade mamma själv. Hon lagade mängder med mat, som vi hade under julledigheten. Så här i efterhand begriper jag inte hur hon orkade med allt. Men hon älskade verkligen julen.

Yoga för avslappning

Under ett par dagar har jag varit krasslig. Nu för tiden tar återhämtning tid. Jag har sovit och slappat. Men i dag var jag tillbaka på jobbet. Som vanligt promenerade jag dit och hem. Kroppen kändes ok. Men för säkerhets skull blev det bara ett yogapass i kväll. 

Varje gång jag ska yoga, känner jag ett litet motstånd. Det beror på att det varken är enkelt eller smärtfritt.  Men efter varje pass känner jag mig oerhört nöjd, mjukare i kroppen och riktigt avslappnad. Så det är så himla värt att utmana mig själv och göra det. 

Motstånd, eller upplevt motstånd går en del igång på. Förr tyckte jag om utmaningar och såg fram mot att ta mig an dem. Allt kunde jag dessutom omvandla till en utmaning, även enkla aktiviteter. Städa huset och slå en viss tid, cykla eller springa snabbare. Med åldern har en viss liknöjdhet infunnit sig. Varför ska jag städa snabbare? Nej, det bryr jag mig inte längre om. Andra värden är viktigare; att njuta i stunden av nuet, att skita i att allt inte är perfekt. 

Fars dagsfirande

Världens bästa pappa och morfar firades under förmiddagen. Svärföräldrarna var också här, så även svärfar blev firad. Alla tre döttrar var här och det var riktigt mysigt. Dagen till ära hade jag ansträngt mig lite och bakat en sockerkaka. Ju äldre jag blivit, desto mer sällan bakar jag. Man skulle kunna tro att jag i min roll som mormor, bakade allt oftare. Nej, det händer alltmer sällan. Jag ägnar tiden åt annat.

Under eftermiddagen sprang Kinna och jag intervaller. Sex intervaller som bestod av tre lyktstolpar löpning och två lyktstolpar gång. Därefter promenerade vi drygt två kilometer. Ny vecka startar i morgon med nya möjligheter. Tre veckor kvar till sista rektorsinternatet. Nu gäller det att slutföra de sista uppgifterna. 

50-årig vänskap

I går firade Kinna och jag att vi varit vänner i hela 50 år. Helt otroligt att vi funnits vid varandras sida under så många år. Visst hade vi sporadisk kontakt under småbarnsåren, men varje gång vi sågs tog vi bara vid där vi slutade. Sen 2007 har vi bott i samma kommun och det har lett till att vi träffats än mer. Det är Kinnas förtjänst att jag började träna med fria vikter.

Kinna är alltid stöttande oavsett vad jag hittar på, eller hur jag har gjort bort mig. Hon lyssnar och jag kan ringa henne när som helst om vad som helst och jag vet att hon ställer upp. Hon är inkännande och empatisk och ger världens bästa kramar. Hon är rolig och vi har skrattat så vi kiknar otaliga gånger. Hon känner mig utan och innan. Jag hoppas vi ska fortsätta att åldras tillsammans i många år.

Vi firade vår 50-åriga vänskap med en 105 minuter lång lyxmassage i Örebro. Massagen var helt suverän på Relax Massage & Spa. Musklerna kändes mjuka i hela kroppen efteråt. Gissa var vi åt mat - javisst  vi var till Basta. Jag älskar den restaurangen! Kinna verkade gilla den också. Vi åt båda pasta med kyckling, så gott! 

Kinna och jag 2019

Utanför slottet efter massagen

Pannkakor och joggingtur

Mannen var borta när jag kom hem så jag fick fixa lite mat själv. Matlagning är inte min grej alls. Några rätter kan jag laga utan recept. Spagetti med tomatsås, rabarberkräm, våfflor och pannkakor är några få exempel. I kväll var jag sugen på pannkakor så jag gräddade ett gäng. Varje gång jag gräddar pannkakor tänker jag på min farmor. Det var hon som lärde mig att grädda dem så de blir krispiga i kanterna. 

Så fort mannen kom hem, bytte jag om och stack ut på en joggingtur. Duggregn, mörker och elva grader varmt. Elva grader varmt i november är verkligen oroväckande varmt. Men vad skönt att kunna springa i tunn långärmad topp med reflexmässigt över! Temperaturen var helt perfekt! Tre kilometer blev det igen. En början som är helt ok, men klart att jag strävar efter att springa längre pass så småningom. 

Promenad, lite styrka och yoga

En hel del promenerande har det blivit under dagen. Jag lyckades pricka in det så jag slapp regnet. Luften var helt underbar, så där så jag inte har lust att gå in. Nästan så jag blev frestad att ta en springtur även i kväll. Men jag hejdade den impulsen.  I stället plockade jag fram gummiband och kettlebell. Bensparkar åt sidan och bakåt med gummiband. Lite uppmjukande rörelser med gummiband för axlar, armar och skuldror. Därefter kettlebell svingar och knäböj. Plankan som är en övning jag inte gillar men behöver fick avsluta. Det är nästan jag känner pytte lite lust att träna på gymmet. Lite, lite rycker det i gymnerven...

Nu blir det en halvtimmes yoga med fokus på höfter. Jag är så himla stel och har alltid varit det, även som barn. Jag får kämpa för varenda millimeter.

Månen när jag promenerade hem

Månen från vår balkong

Springtur

I morse körde vi bort allt skräp. Tippen öppnar klockan nio, men vi lyckades komma in tidigare. Två minuter i nio var vi ute igen och allt skräp var avlastat. När vi kom hem bytte jag om och gav mig ut på en joggingtur. Luften är underbar i dag. Benen kändes bra, flåset ok så efter två kilometer sprang jag sju intervaller. Tre lyktstolpar löpning och två lyktstolpar gång. Efter tredje intervallen kändes benen möra och sega. Jag krigade på och motade undan impulsen att sluta. Nöjd och glad promenerade jag hemåt. 

Någon sa att man ska titta upp mot himlen under den mörka årstiden. Ögonen ska "dricka" så mycket solljus de kan, så energinivåerna fylls på. Jag stirrade upp mot skyn och förundrades över alla ljud jag hörde: ett billarm, en hackspett, kyrkklockor och utryckningsfordon, skogens sus och fågelkvitter. Långsamt, långsamt blev det allt ljusare. Solen kämpade sig genom moln och dimma. 

Är det ringblommor som kommer nu?