Idag höll jag den första arbetsplatsträffen på det nya jobbet. Vi var i en provsal, en gräsligt möblerad sal, skräpig och stor. Vi är alltid i samma sal tydligen. Den var egentligen inte ledig idag, men läraren var som tur var ok med att vi använde den. Fikat som var beställt hämtade jag med hjälp av en rullvagn. Vi upptäckte att det saknades tepåsar, mjölk och hälften av mackorna. Någon gick och fixade det. Jag fattade inte hur projektorduken skulle fås fram, men jag fick hjälp med tekniken.
Jag tittade ut över gruppen medarbetare som satt tätt intill rummets väggar och mitt i salen gapade bänkarna tomma. Herregud vilken jädra lokal, tänkte jag och typiskt att allt ska krångla! Ett djupt andetag, så drog jag igång. Trots allt trubbel gick hela mötet bra och jag hade lust att göra en segerdans efteråt, men nöjde mig att stillsamt promenera hemåt.
Om någon hade sagt till mig när jag slutade gymnasiet, att du kommer utbilda dig till gymnasielärare, specialpedagog och så småningom rektor, hade jag hånskrattat. Jag som var så skoltrött, som sjukanmälde mig friskt på fredagar för att jag inte hade lust att gå dit när vi slutade lunch. JAG skulle minsann aldrig gå någon mer utbildning, verkligen ironiskt så här sett i backspegeln.
Lusten att utvecklas och att utveckla verksamheter har drivit mig. Men under mitt första jobb inom reklambranschen, var det ledan som drev mig. Jag var så uttråkad att jag höll på att bli galen. Pluggandet till lärare blev då en ren njutning. Jag älskade allt, till och med doften av nya läroböcker. När man är motiverad går det lätt.
Jag är glad att jag har vågat prova på utbildningar, nya jobbuppdrag och utmanat mig själv. Det är aldrig för sent att utvecklas! Vi gör det hela livet om vi ser till att ha förutsättningar för det.
 |
| Jag för typ 12 år sen, när jag var rödhårig. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar