Japp, ska jag komma igång med löpträning igen, måste jag ta tag i det. Ingen annan kommer göra det åt mig. Eftersom min kondition är usel måste jag genomföra intervallpass. Den enda fördelen med intervaller är att de snabbare blir avklarade.
Kinna hakade på och agerade hare. Det var tryckande luft ute och varmt. Men vi gillar båda att svettas, så värmen var inget bekymmer. Nej, utmaningen är andningen. Jag flåsar likt en gammal hund och genast blir halsen snustorr och jag undrar tyst för mig själv, om det verkligen är normalt. Just när det är som värst, tar intervallen slut. Då är intervallerna löjligt korta mellan lyktstolparna på motionsspåret. Vi dividerade om det kunde vara 15 eller 20 meter mellan stolparna. När vi räknade tog vi cirka 28 springsteg mellan, men det säger ju inte mycket då vi förmodligen inte har världens längsta löpsteg. Trots allt är vilan lika kort som intervallerna, så det blir jäkligt jobbigt i alla fall. I början joggade vi långsamt i vilan, men det fick vi ge upp när jag höll på att förgås av syrebrist. Lojal som Kinna är, valde hon också att ta gåvila fortsättningsvis.
Som vanligt är löpning ingenting vi njuter av eller tycker är kul. Men efteråt är vi nöjda (och lättade). Det är bara att fortsätta kämpa på med löpningen.
 |
| Ha, ha verkligen lyckad bild ;) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar