Vissa människor är optimistiska och andra mer pessimistiska, eller som de själva brukar påpeka; realistiska. Första gången jag insåg att jag är optimistiskt lagd, var när jag pluggade till lärare. Jag och en klasskamrat gick från ena byggnaden på Örebro universitet till caféet. Den här dagen blåste det kraftigt ute, som det ofta gör i Örebro. Min klasskamrat sa " usch vad det blåser!", och jag svarade " tur att det är medvind i alla fall ". Då brast det för min klasskamrat och hon sa "måste du alltid vara så positiv!?". Jag blev alldeles häpen, eftersom jag fram tills dess inte insett att jag även sån person som ofta ser möjligheter istället för hinder.
Med det sagt, är det inte så att jag inte förstår hur påfrestande min inställning kan vara för andra, så kallade "realister". Eftersom det är precis lika påfrestande för mig att höra att det inte kommer gå av någon eller flera anledningar. De där människorna som syrran och jag ibland brukar härma i korus med orden "det går aldrig". Skönt alla gånger man kan påpeka att det visst gick, och om det inte gick, har jag i alla fall haft roligt eller lärt mig något på vägen. Något som de "realistiska" sällan förstår syftet med.
 |
Ingen frukost på trappan idag, men förra helgen
njöt jag av det. Kanske skiner det upp lite i eftermiddag. Det vore härligt! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar