Simsalabim! Efter en veckas krångel med tandtråd, smärtstillande, tandborstning har inflammationen äntligen gett med sig, tack och lov! Förkylningen är också borta och nu håller jag tummarna för att jag håller mig frisk och pigg!
I kväll tog vi en liten promenad. Mörkret sänker sig snabbt här vid åttatiden och då blir det verkligen kolsvart. Vi är bortskämda i Sverige med de ljusa sommarkvällarna. I morgon åker vi hem igen och vardagen tar vid. Det blir toppen. Nu är batterierna laddade.
I morse var det kallt, blåsigt och mulet här, så en tur till Lindos passade oss perfekt. Vi åkte strax efter nio på morgonen, då det var minst folk där. Lindos ligger som i en gryta och där var det riktigt behaglig temperatur eftersom det var vindstilla. Men jag kan tänka mig att det är kämpigt att gå där en varm sommardag.
Min farmor bröt armen när hon var på besök här en gång i tiden. Hon missade en hög kant och ramlade. De drog rätt armen och sa att den inte behövde opereras. Men när hon kom hem till Sverige fick de göra om det. Jag tycker det känns lite extra roligt att ha varit någonstans där även hon varit.
Självklart var det trappor upp till Acropolis, men det var inte så många trappsteg, så det gick bra. Här finns inga räcken att hålla sig i och det är knappt det finns plats att mötas. Det gäller att ha koll på var man placerar fötterna. Här är det ojämnt underlag överallt. Vägarna är släta, trottoarerna är bedrövliga med hål och ojämnheter.
Tidigt i morse var det strålande sol, men sen hopade sig molnen och det kom till och med några stänk. Tjugo grader varmt och mulet gjorde att det blev helt underbart att promenera med lite svikt och fart. Tre kilometer var lagom tur idag.
Efter promenaden gick vi direkt till det lilla samhället och började våra inköp av presenter till barnbarnen. Det är inte helt enkelt, men vi har i alla fall börjat.
Så klart fick jag som jag ville! Det blev en vandring på berget. Min man sa på vägen dit att det var praktiskt att jag bar en rosa tröja så räddningmanskapet lätt kunde hitta oss. Jag förstår inte varför han är så negativ. Vi klarade ju klättringen uppför galant. Det var en hel hoper norrmän och vi som klättrade uppför. Norrmännen gick ner när vi gick upp. Min man och jag var helt överens om att någon nedför vandring inte var aktuell för oss. Norrmännen halkade och drattade på ändan nedför. Det var svårare att gå ner än upp.
Förutom norrmännen träffade vi på flera bergsgetter. De var så söta och verkade bo i stengrottor. Efter en knapp halvtimme var vi uppe på berget. Väl uppe finns det en trappa med 300 trappsteg till en vacker utkikspost. Vi tog oss upp dit också, fotograferade utsikten och sen gick vi en brant väg nerför. Vägen var cirka en kilometer och bara brant nerför. Jag blev helt slut i benen efter allt "bromsande". Till slut kom vi ner på platt mark och kunde gå tillbaka till hotellet. Sammanlagt blev det en tur om nio kilometer.
 |
| Ser ut som jag sprungit intervaller 🤣🤣 |
