Omstart igen

Fortfarande känner jag mig lite darrig efter maginfluensan. Men idag hade jag bestämt mig för att ta en joggingtur. Himlen var rosafärgad, luften kylig och det doftade blöt jord. Första kilometern gick trögt, men jag kämpade på. I början av andra kilometern stod plötsligt en svartklädd man vid sidan av spåret. Adrenalinpåslaget var ett faktum och jag är säker på att han såg mina chockade ögon. Där blev det plötsligt lite mer fart tills jag kom i slutet på en raksträcka och kunde se mig om. Se mig om och konstatera att mannen inte följde efter mig. Jag brukar aldrig vara rädd för män när jag är ute och joggar. Det brukar vara djur jag oroar mig för. Troligen har jag läst lite för många deckare på sistone. 

Jag tog en helt annan väg hem sista kilometern, för säkerhets skull. En omväg som är rejält belyst. Hela turen gick tungt, segt men det var väntat. Jag känner mig sliten fortfarande. Vissa dagar känns varenda år i kroppen. 

Söndag

Jag startade dagen med kaffe och macka. Tyvärr är jag känslig för koffein och idag blev kaffet för starkt. Illamåendet kom som ett brev på posten. Inte så lyckat när jag just varit magsjuk. Men jag tvingade i mig hela lunchen, sov en timme och sen kände jag mig ok igen. Hur mycket kan man sova egentligen? Sömnbehovet verkar vara outsinligt just nu. Tur det är söndag! 

Jag har städat lite, tvättat och vattnat mina små odlingar. Vid fyratiden gick Kinna och jag en promenad. Jag kände att jag måste testa om jag orkar gå till jobbet i morgon eller om jag ska cykla. Det gick finfint att promenera och jag kände mig faktiskt mer energifylld efteråt. Nu ska jag yoga lite för att mjuka upp kroppen. 

Hej magsjukan!

I torsdags var jag på så gott humör. Jag kände mig pigg, stark och full av energi. Halv tolv ändrades det totalt när jag blev yr, illamående och kräktes gång på gång så jag knappt fick luft. Det kom helt utan förvarning och var så himla aggressivt. Idag känner jag mig mycket bättre, men klen. Aptiten är helt borta, vilket är ovanligt för att vara mig.

Ont i kroppen har jag fått av att ligga och sova så mycket. I natt sov jag mer än tio timmar. Nu får jag börja om med löpningen igen och ta korta turer. 

Bild jag tog i torsdags morse på väg till
gemensam kompetensutvecklingsdag
på Österledskolan.

Att vara positiv

I ett rum har var och en ett ansvar att sprida det positiva ljuset. Det gäller inte bara i real Life, när man träffar någon personligen, utan även i sociala medier. I sociala medier kan en del skriva elaka eller negativa kommentarer och dessa benämndes då som mörka personer. Än så länge har jag inte träffat på otrevliga människor på nätet. Däremot har jag träffat på "mörka människor" i verkliga livet. Det värsta som finns är när man sitter en grupp glada människor, så kommer det en "mörk person", som säkert har det jobbigt på något sätt, eftersom hen är på så dåligt humör, att allas inre positiva ljus släcks illa kvickt. Det enda man kan göra är, att ta eget ansvar och hela tiden tänka på att själv vara positiv.

Jag tror att det är jätteviktigt att omge sig med positiva personer och välja bort de mörka eller minimera kontakten med dem. Det är väl inte utan anledning man säger att en del personer ger en grått hår. Själv tycker jag det är lätt att vara positiv, se lösningar istället för att sucka, så svårigheter och vara negativ. Kanske har min uppväxt påverkat mig, eller så är det arv och då definitivt från min mamma. Det kan vara en kombination av arv och miljö. Jag är bara tacksam över att jag inte är en mörk människa. 

Visst blir man smittad av andras leenden och glädje! Här är det min älskade pappa som ler mot sitt barnbarn Sara, som fotograferade honom. 

Min helg

Igår umgicks jag med de största barnbarnen. Min man är sjuk, så vi var i en lekpark och så tog vi en promenad. Det var mysigt även om solen inte var framme. 

Idag har jag putsat fönster I vardagsrummet och bytt till vårgardiner. När solen sken vädrade jag rejält och hängde årets första tvätt utomhus. Lakan torkade snabbt i solskenet. Jag sopade utedelen av altanen och dammsög på inglasningen. Nu känns det verkligen vårligt. Tre sorters rosenskära har jag sått och jag väntar med spänning på att de ska gro. 

Ingen träning har det blivit under helgen. Trots det har jag lyckats sträcka mig i vänstra rumpmuskeln. Jag vet inte hur jag lyckades med det, men det gör ont för varje steg, så det blir vila med en pocket i kväll. Jag har läst två ungdomsromaner i helgen. De brukar vara bra, men den ena var usel. Det är verkligen inte lätt att hitta bra författare!

Ännu en kvällstur

Alltså, idag hade jag noll motivation att ge mig ut på en springtur. Nästan hela dagen har jag huttrade av kyla i ett stort kallt mötesrum. Dumt nog hade jag tunn vårjacka också, så jag frös hela vägen hem trots raskt tempo. Allra helst hade jag velat sjunka ner i ett varmt skumbad med en god bok. 

Den goda boken lyste dock med sin frånvaro och skulle levereras lite senare på kvällen. Så jag bet ihop, bytte om och gav mig ut. Nu hände det magiska. Jag kände mig pigg och kunde pinna på lite snabbare än senast. Tre kilometer blev det även den här kvällen,  men nästan fyra minuter snabbare än i tisdags. Vilken härlig känsla,  särskilt som det var en del uppförsbackar den här rundan till skillnad från tisdagsrundan. 

Tre kilometer fick räcka idag. Efter ett längre uppehåll med löpning, brukar jag känna av benhinnorna. Det gör jag även denna gång, så det gäller att ta det lite försiktigt tills benen vant sig.

När jag kom hem från rundan, hade två böcker kommit. Älskar att läsa, hoppas bara böckerna är bra!

Första tisdagen i mars

Mars är en vårmånad och i morse kändes det lite vår i luften när jag promenerade till jobbet. Då kände jag mig fylld av energi. Men det tar på krafterna att lära känna en ny arbetsplats. Så många nya ansikten, namn att lära mig och många platser/rum/vägar att hitta. När jag promenerade hem i solskenet kände jag mig mör i huvudet. Trots det bestämde jag mig för att ta en springtur så fort jag kom hem. Efter kvällsmaten gick luften ur mig och jag satt med glansiga ögon och stirrade på tv:n. Fy tusan vad trött jag kände mig!

Jag bet ihop, bytte om och gav mig ut. Huvudet värkte, sådär lite lagom otrevligt, som om skallen håller på att svälla. Jag pustade, försökte slappna av i panna, nacke och axlar. Långsamt tassade jag runt vattenpölar, snöfläckar och barmark. Efter en stund kom jag in i en behaglig lunk. Strunt samma att det går långsamt, bara fortsätt, tänkte jag. Tre kilometer blev det ikväll.