Fåglarna kvittrar hysteriskt om morgnarna och det doftar vår ute. Just idag kände jag ett lyckorus när jag sprang mina treminutersintervaller. Fasen alltså, aldrig hade jag kunnat tro att jag skulle börja gilla intervaller! Nu börjar jag få smak på det, när jag har klocka och lyckas hålla det tempo som är planerat. Det är som att ta sig smidigt och elegant över en hög tröskel. Inte snubbla och rädda upp det och råka av en lycklig slump ta sig över. Att ta mig över den här tröskeln lyfter mitt självförtroende. Jag klarar ju att ta i och springa. Andningen är ansträngd, jag flåsar och det bränner i lungorna, men jag klarar av det. Ett tu tre och hälften var gjorda och sen gick det som hejsan.
Så idag har jag cyklat, sprungit och promenerat. Jag kommer somna med ett belåtet leende på läpparna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar