Idag har jag haft en toppendag på jobbet. Min vapendragare och jag har skrattat så att tårarna rann. Tack och lov att jag vågade ta steget och byta jobb i våras. Så kul som jag har nu på jobbet, har jag inte haft på flera år. Vi är 39 personer på vår arbetsplats och det är alltid någon av dem som får mig att skratta om dagarna.
Nu känner jag mig verkligen på bättringsvägen också. "Bilden" skakar inte längre lika häftigt när jag promenerar och jag har kunnat jogga vid övergångsställ utan några svårigheter. jag kan växla med blicken från att titta var jag sätter fötterna till att blicka längre fram. Jag kan kika åt ena sidan utan att gå som lutande tornet i Pisa. Under långa stunder på jobbet glömmer jag bort att jag har yrsel. Locket i höger öra börjar också släppa lite. Röster jag hör är inte längre i Kalle Anka version, utan låter som de ska. Kanske slipper jag varaktig hörselnedsättning, om jag har tur. Annars får jag bära hörapparat, det gör inte mig något.
Idag har jag pratat med alla tre döttrarna i telefon och min syster har varit här på besök. Det är inte vanligt att jag under en och samma dag talar och träffar alla. Familjen <3 betyder enormt mycket! Snart fyller Sara och Simon 40 respektive 30 år och det ser vi fram emot. Tänk att det är 40 år sedan jag blev mamma för första gången. Det är inte klokt vad tiden går!
 |
| Sofie som fotograferat mig i augusti 2015. På den tiden hade jag rött hår. |
 |
| Här är det jag som har fotograferat Sofie. På den tiden hade hon mörkt hår |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar