Människor är en av våra största glädjekällor. Inte genom stora gester, utan genom småsaker. Det kan vara ett leende eller en kort pratstund med en någon. En pratstund då ett utbyte sker. Båda parter lyssnar och pratar. Relationer som får plats i vardagen blir som små energistationer. När vi ger glädje till andra, får vi ofta dubbelt tillbaka. Just nu saknar jag min vapendragare som är sjuk. Det är jädrigt trist när han är borta.
En morgon när vi skulle ha ett distansmöte via datorn, satt vi bänkade framför hans dator. Han anslöt till mötet och vi hälsade på personen vi hade möte med. Plötsligt försvann vår bild, eftersom min vapendragare hade tryckt på något på datorn medan vi pratade. Vi fick panik, han försökte ansluta igen, men jag hörde att personen vi skulle ha möte var kvar, bara att vi inte såg henne. Hon såg och hörde oss perfekt när vi försökte kväva våra skratt samtidigt som han fibblade med datorn. Han har alltid väldigt många flikar öppna samtidigt, så det var knivigt att hitta. Det var så komiskt att jag skrattade så tårarna rann, innan han slutligen hittade tillbaka till mötet. I princip varje dag händer något som gör att vi bryter ihop av skratt.
Själv är jag en mästare på att blanda ihop namn. Åkesson blir Åkerberg till exempel, men Vapendragaren har god associationsförmåga och förstår vem jag prstar om. Troligen har han vant sig. Jag har blandat ihop personal som det rent objektivt inte finns minsta likhet mellan, men som JAG tycker är snarlika. Vapendragaren har då till exempel skrattande frågat "har du inte tänkt på att de är olika långa?". Öh, nej!
Jag brukar berätta att jag har ansiktsafasi. Lika bra att vara ärlig, tänker jag. Vissa människor är svårare än andra att memorera för mig och det är riktigt jobbigt! Det bästa för mig är, om de har något ovanligt i utseendet jag kan "hänga upp bildminnet på". En morgon pratade jag med en person som om han vore en helt annan person. Jag insåg misstaget själv efteråt och berättade om det för Vapendragaren. Han höll på att skratta ihjäl sig. Det enda gemensamma i utseendet mellan de jag tog miste på är att båda har klen hårväxt. Men där slutar likheterna. Den ena har skägg, men inte den andre... Tur är, förstod aldrig personen vem jag misstog honom för. Vapendragaren har tystnadsplikt, har jag upplyst honom om mer än en gång. Det är terapeutiskt att berätta om mina fadäser för honom och så skrattar vi tillsammans.
På måndag ska Vapendragaren komma tillbaka, tack och lov!
 |
| Höstfixat lite |
 |
| Dagens outfit är rätt trist. Blå, brunt och grönt är mina favoritfärger. Vinrött gillar jag också. |
