Snö och regn

I morse var snön nedtrampad på trottoaren. Tack vare mina broddar kunde jag gå utan att halka på det kullriga underlaget. Rena träningen för fötterna, tänkte jag. Just nu regnar det ute och nyss mullrade det i hela huset när snön rutschade ner från taket. Min man och jag stelnade till, stirrade på varandra innan vi lättat pustade ut, när vi insåg att det bara var snö som åkte kana. Som det låter, får vi vara glada att takpannorna sitter kvar.

I morgon bitti blir jag hämtad av Kinna klockan sex. Träningsväskan är packad och jag är peppad på att styrketräna. I morgon är det den 16 januari och drygt halva månaden är gjord. I förrgår var det fortfarande ljust ute halv fyra på eftermiddagen. Så skönt när ljuset återvänder!

På väg till jobbet 

Den sjätte februari 2021 umgicks man utomhus pga
Covid19. Det ser väl trevligt ut med sol och korvgrillning!

För tio år sedan

Januari 2016 addade jag för nytt jobb. Jag hade jobbat tio år på en 7-9 skola som specialpedagog och skulle börja på en 4-6 skola. Även det året gick det trögt med träningen. Jag var trött, stressad, sliten och missnöjd med mig själv och jag skulle börja  bilpendla. 

Jag hamnade på en supermysig arbetsplats med finfina kollegor. Pendlandet tog på krafterna, men jag kunde ibland samåka och då var det riktigt trevligt. Långsamt återhämtade jag mig och blev piggare, orkade mer och kom igång med träningen igen. Jag joggade, tränade med trx och kettlebell. Än hade jag inte börjat med tung styrketräning. På den tiden var jag rödhårig, eftersom jag färgade håret med henna. Det gjorde att håret blev tjockt och glansigt. Först 2019 bestämde jag mig för att byta hårfärg till ljusare brun.

Det året sprang jag mitt första lopp; Midnattsloppet i Göteborg. Sofie och Sara sprang det också och Steffanie och min man hejade på. Sofie blev gravid med Stella. Under den här tiden fotograferade jag mycket med min Nikon. Sofie och Steffanie var ofta med på fototurer och fick agera modeller. Sara bodde i Göteborg och dit åkte vi så ofta vi kunde. Under ena besöket det året blev mannen och jag genomförkylda och orkade knappt bli guidade runt av Sara.

Jag januari 2016

Trx träning hemma januari  2016

Mors dag 2016

Ute på tur

Sofie September 2016

Midnattsloppet 2016

Äldsta dottern och jag 2016

Holland 2016, Sara och jag var där

Steffanie 2016

Att se fram mot i januari

November, december och januari är kämpiga månader, tycker jag. Därför måste jag motivera mig med positiva saker. Under januari blir det ljusare långsamt men säkert. En dryg tredjedel har redan gått av månaden och vi närmar oss februari med stormsteg, tack och lov! Det går att åka skidor, bara jag tar mig samman och ger mig ut. 

Jag kan boka kompisar att träna tillsammans med. Padel skulle jag kunna spela, särskilt som jag har presentkort på Matchi. Högen med pocketböcker finns kvar. Även om några av böckerna är rätt dåliga, är de bättre än inga böcker alls. Jag kan köpa mig fler böcker. 

När jag var ung, hade jag inte råd med alla böcker jag ville läsa. Nu är istället urvalet dåligt. Alla bra böcker har jag redan läst. Bristen på feelgood-böcker gör att jag provat nya genrer. Fantasy gillade jag överraskande nog, deckare har varit mindre lyckade hittills. Men januari är en perfekt månad för läsning, rensning av garderober, byråer och andra gömmor. En sån månad då man bör rensa ut och förbereda vårens projekt inomhus.

Hur jag än försöker peppa mig själv, längtar jag till februari!

Den här boken hoppas jag är
läsvärd.

Längdskidor i solskenet

Nix, ingen styrketräning under helgen. Jag passade istället på att åka längdskidor. Mina skidor är enkla, vallningsfria och jag tycker de har tillräckligt med glid för mig. Egentligen är jag en sådan som njuter av naturen mer än att tänka på teknik och fart. Därför är jag inte så förtjust i att åka i spår, där duktiga skidåkare skriker "ur spår" var tredje minut. Idag hade jag tur och träffade på få skidåkare. De duktiga åker säkert i mer utmanande spår när det är så mycket snö.

Happy, happy

Snö, snö, snö och mera snö singlar till marken. Det vita guldet är verkligen här för att stanna. Vid lunchen kikade jag ut genom fönstret och såg snön yra precis som i en snöglob man skakat. Det var så fascinerande att jag hade svårt att släppa blicken.

Fem timmar sov jag i natt, trots det känner jag mig piggare än på evigheter. Så himla skönt att vara fylld av energi igen efter den seglivade förkylningen! Fredag i morgon och årets första arbetsvecka genomförd. Ingen träning än så länge, förutom snöskottning och motion i form av promenader. Men veckan är ju inte slut ännu, så det kan nog bli ett styrkepass i alla fall. 

När jag gjort bort mig

Igår påminde jag Kinna om flera tillfällen då jag gjort bort mig. För det mesta har jag valt att smälta in, speciellt när det gäller klädsel. En gång i vår ungdom var jag helt "fel klädd" på en fest som Kinna och jag var på. Alla andra hade jeans eller skinnbyxor på sig, då det var en riktig raggarfest och där kom jag, som enda person klädd i en kjol. De andra tjejerna stirrade på mig och jag ville bara sjunka genom jorden. Tala om att sticka ut från mängden! 

När jag var 16 år svärmade jag för en sju år äldre kille. Första, enda och därmed sista gången jag besökte hans föräldrar, bjöd de på fika. Hembakta bullar. En av bullarna hade inget pärlsocker. Ibland hade min mamma missat att ha pärlsocket på någon bulle, så jag ville visa att det var helt ok. Så just den bullen tog jag. "Den bullen har inget socker" sa killens mamma. "Det gör inget" sa jag glatt. Det visade sig att det visst gjorde något, den bullen skulle nämligen killens pappa med diabetes ha. Om marken hade kunnat öppna sig, så hade jag med glädje sjunkit ner då. De var supergulliga och sa att det inte gjorde något, men jag skämdes som en hund.

Under en middag på en konferens satt jag med tillsammans med helt okända personer och kommenterade föreläsaren vi hade haft under dagen. Jag tyckte han var underlig och sa " det beror säkert på att han är med i Jehovas vittnen". Då sa mannen mitt emot mig "tycker du jag också är underlag?". Det visade sig att även han tillhörde Jehovas. Alltså det här är ett så traumatiskt minne för mig, att jag inte minns hur jag klarade att fortsätta middagen. Jag var 20 år och sen dess har jag lärt mig att tänka till innan jag öppnar munnen.

Mysig middag hos Kinna

Igår blev vi bjudna på middag hos Kinna. Hon har ett sånt mysigt och fint hem. Så snart man kommer innanför dörren känner jag mig som hemma. Själva har vi möbler som vi ärvt från föräldrar eller farföräldrar blandat med moderna möbler. Det blir ett mishmash som ärligt talat är svårt att styla. Kinna har valt varje möbel med omsorg och de passar in som ett fint pussel. Det skapar lugn och harmoni. Det skadar inte att hon dessutom har öga för inredning. 

Middagen var förstås superb liksom sällskapet och samtalsämnena flödade bland annat om irritation över bristande ork. Kvinnor förväntas orka oändligt. Det är inte lika ok för en kvinna att slänga sig i soffan efter jobbet och skita i alla måsten. Förväntningarna på oss kommer mest från oss själva och irritation när vi inte orkar leverera som vi brukar. En sketen förkylning tar numer längre tid att återhämta sig från. Hur man än ignorerar tröttheten under och efter en förkylning, finns den där förvånansvärt länge och envist. Det finns inga genvägar nu för tiden, utan det är vila som gäller.

Supergod äppelkaka!